Bammies Blogg

Jaha då är det dags att skriva igen. Jag har ju varit hemma i veckan med min putande mage men i torsdags åkte jag ner till campingen igen. Med mig hade jag Lena vår granne på campingen. Torsdagen var ingen bra dag då jag hade nedrans ont i mitt sår/bulle. Fredagen var mycket bättre och vi var på Ullared en sväng. Det var Lena, Johan och jag. Jag skulle ha lite småsaker inför vår resa samt födelsedagspresent till Emelie som nu fyllt hela fem år. Allt gick bra men oj vad slut jag var efteråt. Det var det mesta jag gjort på länge. Därför somnade jag väldigt tidigt på kvällen. Sedan vaknade jag klockan 04,00 och trodde att det var krig eller något. Ett sådant ojud det var. Troligtvis var det en moppe utan avgassystem har vi förstått. Efter det kunde jag inte sova. Det blev en lång lördag. När klockan var 08,00 hade jag skrivit ett infoblad för campingen och vi åt frukost. Gubben arbetade några timmar på campingen och sedan var det dags att ställa siktet på hemresa. Fast det gör ont att lämna campingen när det är sommarväder. Vi åkte dock hem en snabbis och sedan åkte vi på kalas för Emelie. Det blev ett fint och trevligt kalas även om vissa moln uppstod också. (orkar inte gå in på dem just nu.) När kalaset var över var det meningen att vi skulle åka hem men gubben ville till campingen så det blev det istället. (= många mil i bilen - men vad gör det när man lyssnar på Mia Törnbloms cdbok, så dumt). Vi var en sväng hos grannen men var ganska slut efter en lång dag. Idag har varit en underbar dag. Jag hoppas att det blir fler sådanahär bra dagar i september. Vi vaknade sent och Johan hade redan beslutat middagen för dagen. Kokt torsk med äggsås. Så fick det bli. Vi fixade och donade en del på campingen. Lite stressade var vi men vädret var underbart. Det slutade med att vi åkte hem kl. 18,45. Mycket senare än vi tänkt. Varför är vi då så stressade? Jo, på tisdag em åker vi till Bulgarien en vecka. Det skall bli helt underbart. Nu kan jag börja njuta lite av resan. Magen är ju bättre och vi behöver komma bort. Det hemska jag vill skriva om är att min kompis Sune fick ett telefonsamtal från en campare som kört på E6-an mot Göteborg och sett en bil och husvagn ligga upp och ner vid vägrenen. Camparen kände igen ekipaget och sa att det var vår ordförande med make. Snacka om att vi blev oroliga. Vi läste GP på nätet och visst var det deras bil och vagn. De hade lämnat campingen knappt en timma tidigare. Summa sumarium av det hela är att det visat sig gått väldigt bra. De är blåslagna men inte mer. Tack gode gud. Jag vet också att de är hemma nu men bil och husvagn är det nog inte mycket med. Tyvärr var allt ganska nytt men huvudsaken är att de själva klarade sig så bra. Just som jag sa så åker vi nu till Bulgarien och jag hoppas på många härliga kommentarer att läsa när jag är hemma igen. (ps. inbrottstjuvar göres sig inte besvär då hemmet är bebott av andra) Kram till er alla!

Nu är jag faktiskt lite grinig och jag tycker att det är berättigat. I torsdags tog jag stygnen efter operationen. Det såg inte riktigt okej ut men det skulle nog läka sig. Dock är det så att under såret har jag som en limpa och det är en blodsamling som kroppen skall ta hand om. Jag skulle ta det lungt under tiden och om "limpan" blir större eller börjar värka skulle jag åka till Varbergs sjukhus. Och vad händer? Jo, på fredag em känner jag att den blivit större och på lördag vaknar jag klockan 6 av att det gör väldigt ont. Vad göra? Jo, vi åkte till akuten och var där kl 07,30. Det gick snabbt att komma in och prover togs. En läkare kom in kl. 08,00 och undersökte mig. Hon sa att det var en vätskesamling som bör sugas ut men en kirurg skulle titta på det. 08,45 kommer en kirurg och säger samma sak men han slutade kl 09,00 och hans avlösare skulle ta över. Sedan hände ingenting och ingenting och ingenting. Vi satt bara där och väntade. Klockan 13,30 kom en läkare och han sa samma sak som de andra men var osäker på om de skulle göra det på akuten eller på operation. Han hämtade ytterligare en läkare och de båda undersökte mig igen och den sista läkaren säger att de inte skulle göra någonting!!! Den stora "limpan" var för hård. Om de skulle ta bort den nu så fick det bli en ny operation och det var inte så nyttigt för kroppen. Att suga ut "limpan" gick inte för den var för hård men med tiden kommer den att bli mer vätskeaktig och då tar nog kroppen hand om den själv. Under tiden skulle jag bara vila. Så efter 6,5 timmar kunde vi lämna akuten och åka tillbaka till campingen. Vilken rolig lördag vi fick. Just nu är jag så himla grinig. Jag tycker att min kropp stjäl så mycket av min/vår tid. Vi kunde gjort någonting roligt istället för att sitta på akuten. Om du har orkat läsa detta griniga inlägg är jag imponerad om du också orkar skriva en uppmuntrande kommentar också.

Och hur gick det till då? Ja, knapt jag vet men så är det ändå. Förra tisdagen kl. 23,00 fick jag plötsligt väldigt ont i magen. Där fick jag, tänkte jag, magkatarr så klart efter en dag med mycket fet äcklig mat. Jag måste lära mig att inte slarva så! Hehe inte var det någon magkatarr. Vaknade på onsdag morgon 04,40 och kunde knappt röra mig. Kunde inte ligga, sitta, stå eller gå och mådde illa. Fick i mig några värktabletter och det blev lite bättre. Jag hade ingen matlust och ingen ork men pinade mig igenom dagen. Eftersom jag är en ganska "känd" person på campingen var det många som led med mig. Och vad många diagnoser jag fick. :) Fram på onsdagskvällen hade värken förändrat sig lite och jag var nu övertygad om att jag fått den där äckliga bakterien som jag hade för flera år sedan. Den botar man med wisky tänkte jag och tog en regäl en. Men inte hjälpte det inte. På torsdagen fick jag tid till en läkare och han undersökte mig nog och skickade mig till Varbergs sjukhus. Väl där så fick jag all hjälp jag behövde och prover togs sänkan var 165, febern började stiga och en siktröntgen togs. Det var utan all tvivel blindtarmen. Tyvärr kunde de inte operera förrän nästa dag så det blev slangar i armarna med näring och smärtstillande samt antibiotika. Fredag morgon kl. 08,00 körde man mig till operation. Jag som alltid varit så rädd för att man skall skära i mig bad dem bara att skynda sig så jag blev av med skiten. Det här skulle snabbt vara gjort sa de och blindtarmen skulle säkert bort bara med ett titthål. Så blev det nu inte. Därav 17 stygn på magen. 5 där titthålet gjordes och 12 där de sedan fick öppna för att få ut blindtarmen. Vid 13,30-tiden fick jag komma till avdelningen. Och som jag är så var jag ganska snabbt uppe på benen men attans vad ont jag hade. Och hur lätt kom jag ur sängen då? Ingen rolig historia kan jag säga. Jag fick en hel del med smärtlindring som tur var. Att ligga på sjukhus är inte direkt min grej och efter två sömnlösa nätter hade jag fått nog. På lördagen när jag träffade läkaren ville jag bara hem igen. Han ville att jag skulle stanna ett dygn till men jag hade fått nog. Så mycket gamla jättesjuka människor på en gång var lite för mycket för mig. Jag ville ut! Maken hämtade mig och en överraskning väntade. Anders, Elin och Vilma var också med. Även Linnéa och Emelie var med. Vi åkte alla till husvagnen. Vi hade en fin dag i husvagnen men på söndagen sa jag bara att det var tur att jag inte förstod hur dåligt jag mådde under lördagen. På söndagen åkte jag med Mikael hem. Det är omöjligt att klara sig i en husvagn med 17 stygn på magen. Åtminstone när de är nya stygn.