Hallojsan!

Jag önskar er alla en trevlig sommar. Här är det äntligen lite positivt i livet.
Kram.

Tillbaka igen!

Jag har tagit en lååååååång bloggpaus nu. Jag har inte bara orkat med även bloggen. Vi har i alla fall firat julen på Irland och det var trevligt.

Tjejerna tyckte att det var jättespännande att flyga och så. Vi tyckte att det var kul att få se hur yngste sonen med familj bor.

Jag har försökt besluta om jag skall avsluta bloggen eller inte. Vi har så mycket tråkigheter hos oss och då blir ju inte bloggen någon rolig blogg. Varför skall den då finnas?

Fast jag kanske skall göra den till en ren scrapblogg istället. Jag vet inte jag får fundera lite till på det.

Ha det så bra alla ni där ute värden.

Det ser ut som om det skall bli jul i år igen.

I år räknar vi inte dan för dan så där eftersom vi skall fira julafton på juldagen. Man får ta seden dit man kommer och på Irland firar man på juldagen. Jo, det ser faktiskt ut som om vi skulle komma iväg imorgon. Inga stora katastrofer just nu i alla fall. Bara att jag börjar bli förkyld och att jag måste ta mig till tandläkaren för jag bet av en tand i lördags. Jag ger mig själv fina julklappar va? :( Väskorna är så gott som färdigpackade och vägda. Idag skall jag hämta sonen och flickorna för imorgon bär det iväg. Tjejerna är så spända över att de skall flyga för första gången. Vi har tagit det lungt i helgen eftersom jag börjar bli förkyld och det vet vi ju hur det brukar bli men jag har packat ner så mycket medecin som helst så vi hoppas ju att det skall gå bra. Nu go vänner önskar jag er en JOD JUL!

Äsch jag glömde ju ladda upp bannern. En förutsättning för att kunna vinna. :)


Det gäller att se saker och ting positivt här i livet.

Idag var det meningen att jag skulle ladda upp alla mina julkort men så blev det inte. Varför undrar ni? Ja, kära vänner hur gör man när man inte styr över sitt liv? Klockan 13,30 idag möttes pappa och jag för att skriva ut mamma från sjukhuset. Det kändes bra efter fyra veckor att hon får komma hem. Tyvärr har den sista drabningen med lunginflamation och allergireaktion tagit hårt på hennes krafter. Så hon är inte speciellt pigg kan jag säga. Vi har dock fullt stöd bakom oss vad det gäller hennes fortsatta behandling. Så nu hoppas jag att hon får piggna till hemma i soffan framför brasan. Pappa var otroligt glad för att hon kommit hem. Jag skall ringa imorgon och höra hur det är. Efter att ha varit med och skrivit ut henne var jag och köpte lite julklappar som vi skall ha med oss till Irland. Det är inte helt lätt att köpa julklappar som ej tar plats och ej väger någonting. :) Väl hemkommen så tar maken bilen för att köra till sonen och kolla läget. Vi har varit lite oroliga för honom då han bara har praktiska bakslag hela tiden. Innan maken ens hinner upp till sonen får jag samtal om att sonen befinner sig på sjukhus. Just nu sitter jag här och är superorolig för sonen och maken har åkt till sjukhuset. Jag hoppas att han har färsk information med sig hem. Imorgon är det ett år sedan sonens liv rasade totalt och jag är mycket kritisk till samhällets vilja till att hjälpa. Den stöttning sonen fått är av familj och vänner. Väldigt lite från samhället kan jag säga. Som mamma har man inte heller rätt att söka hjälp för sin vuxna son men hör och häpna! För sin mamma kan en dotter och en son få hjälp. Hur rimmar det? Kanske kommer det foto på mina julkort någon dag. Vi får se. Jag förstår om ni inte längre orkar besöka denna trista blogg. Kram ändå till er som orkar.

Scrapkryssning 2009

Tänk om man hade kunnat vinna en biljett till detta tillfälle. Stena Line och Arkivet har fixat årets scraphändelse. Den hade jag gärna velat vara med på men ack så mager vår ekonomi är just nu. Inte blir den bättre av alla nära och kära som blir sjuka och ligger på sjukhus. 2009 önskar jag blir ett betydligt "friskare" lättare år än 2008 som bara har innehållit sjukdomar och problem.

Lussefirande och Lisebergsbesök

Jisses vilken helg vi hade. Jag hämtade flickorna i fredags efter skolan och så åkte vi till Kungsmässan. Där fikade vi och sedan var tjejerna i sitt älskade lekrum. Under tiden snurrade jag bara runt och gjorde ingenting. När vi kom hem kom vi på att barnen kunde ju åka och lussa hos min svärmor och det gjorde de med farfar. Det blev väldigt uppskattat kan jag säga men vem kan motstå dessa två små gurkor i lusselinne och krona? Efter det åt vi taccos och tittade på idol. Som vanligt var det bara att somna och missa det spännande. Tur att webben finns. Lördagen startade med frukost och sedan åkte farfar och tjejerna och köpte present till mig. Jag fick värdens sötaste ängel av tjejerna (som farfar fick betala). Sedan åkte vi till min mamma på sjukhuset och lussade henne. Även pappa var där. Följande samtal utspelades mellan 5åriga Emelie och Hälsömormor. - Hälsömormor, får jag säga en sak? - Javisst får du det lilla vän. - Jag har faktiskt saknat dig Hälsömormor. Detta får en farmor att smälta kan jag säga och för att inte säga en Hälsömormor. Efter det att vi varit på sjukhuset var det Liseberg som gällde. Gisses vad roligt det var och de planerade fyra timmarna blev nästan sex. Tjejerna åkte massor och vi fikade och vi var i Tomteverkstaden och bland djuren. Vi hann inte med allting ändå. Men två trötta tjejer lämnade vi över till mamma kl. 22,10 på lördagskvällen. Vi lovar att vi skall göra om det igen. Fast gärna med minder folk och med mer tid. Söndagen gick i födelsedagstecken. Vilket innebär att jag lagade traditionell söndagsmiddag för föräldrar på båda sidor. Allt gick bra fast jag var lite orolig över såsen. Det är ju så att i år var första gången jag hade kalas utan att min mamma var med och hennes uppgift är att se till att såsen är god. Jag saknade henne gättemycket. Fast det är ju bara att gilla läget. Imorgon onsdag kommer hon hem i alla fall. Jag var hos henne en snabbis idag och hon är inte jättepigg kan jag säga. Denna sista vända med lunginflamation och allergireaktion har tagit styggt. Jag hoppas att hon hämtar upp sig snabbt och kan njuta över att vara hemma efter 4 veckor på sjukhus. Nu försöker vi se fram emot att åka till Irland och hålla familjen samlad. Tråkigt att mor och far inte kunde följa med men ingenting att göra åt. Tack för att ni orkar läsa. Jag har gjort julkort och jag kommer att ladda upp dem här snart. Kram till er alla.

Jo visst är jag här!!!

Jo visst finns jag här men jag är så trött så trött. Jag har äntligien fått tillbaka min stora data igen efter kraschen men jag är låmgt ifrån klar med den. Det är segt och jag har svårt att samla mig.

Nu har min mamma varit snart fyra veckor på sjukhus och det var meningen att hon skulle ha permis fredag em till söndag em för att om allt var bra bli utskriven på måndag men när jag kom dit idag så har hon feber och imorgon skall hon starta med antibiotika. Eftersom hon är så extremt allergisk mot medecin kommer hon inte att få permission över helgen och det slog hårt både mot henne och pappa.

Vår förhoppning nu är att hon kan komma ut på permis på söndag och komma hit till mig som fyller år och kanske komma hem i slutet på nästa vecka. Jag hoppas det för det ser så bra ut för henne nu.

Annars rullar livet vidare och vi gör allt vad vi kan för att hålla oss flytande. Det är dock inte alltid så lätt kan jag säga. Fortfarande har vår son problem men de växlar ändå och just nu är det positivt med honom. Dock inte för alla problem han ställs inför.

Jag är ändå glad för att ha pratat med yngste sonen och hans familj över skype idag. Så skönt att få se och höra dem.

Några julkort har det blivit och nu hoppas jag även få iväg dem. Jag vill även fota och lägga in dem här. Vi får se hur det blir med det.

Liseberg och barnbarn blir det ändock på lördag och det skall bli kul.

Vi hörs igen.

Inte alltid lätt att se det positiva i livet.

Jag tycket att det var så bra att jag försökte se det positiva i livet. Dock kunde jag inte se det så länge. Igår hade jag en av mina värsta dagar  i livet. Jag och min bror var med vår mamma hela dagen. Vårdcentral och sjukhus var de ställen vi var på.

Vi tog beslut som vi aldrig trodde att vi skulle behöva göra. Av hänsyn till mina föräldrar går jag inte in på detaljerna men nu är lilla mor på sjukhus igen.

Jag är så trött så trött så himla trött. Jag har inte sovit en hel natt på hur länge som helst och jag hade ingen aning om att man kan gråta så här mycket. 2008 är ett år jag inte vill minnas. Det har varit berg o dal bana hela året.

Tack för att ni orkar läsa.
Kram till er alla och var rädda om er.

Jag har kommit på en sak!

I denna bloggen skriver jag aldrig någonting roligt. Klart att ingen orkar läsa allt tråkigt jag skriver så nu tänker jag skriva ett inlägg som bara är positiva saker.  För det finns faktiskt positiva saker i mitt liv fast det är så lätt att glömma bort dem i allt det tråkiga.

Att den 24 oktober bli farmor till sitt fjärde barnbarn hur kul är inte det då? Nu har jag fyra flickor som barnbarn. Underbart kan jag säga och hon är så himla söt och heter Kerstin.

Jag kan också säga att hennes föräldrar är värda guld. När Kerstin bara var några dagar gammal åker pappa till Irland för att jobba. Kvar hemma är Mamma med sina två flickor. Pappan var hemma över en vecka mer än vad han skulle för att Kerstin skulle hinna komma och för att Vilma skulle ha full uppmärksamhet. Det var lite tufft för en kille med nystartad firma.

Extra glad är jag över att mamman tar båda sina flickor med sig och besöker min mamma på sjukhuset och det trotts att hon hade mycket ont om tid.

Extra extra glad är jag för att denna lilla familj nu är samlade. Mamma och två små flickor flög till Irland i fredags morse. Nu skall de bo där ett år är det sagt. (jag skulle ju inte skriva någonting negativt så ni får tänka själva över om jag saknar dem eller inte :) )

Roligt är det också att idag ha besökt Johan och hans flickor som numera bor i Anders hus och skall göra det medans de är på Irland. Han var så glad och possitiv och jag önskar av hela mitt hjärta att det får bli så. Flickorna var också glada för de har här var sitt rum.

Roligt är ju också när dessa flickor blir så glada när man kommer. Och att höra sitt äldsta barnbarn läsa läxläsningen för mig var också underbart.

Nästa roliga sak är att när vi bestämde oss för projekt städning här hemma (det var nödvändigt efter så lång till i husvagnen) övertalade jag maken min att vi skulle tapetsera om i sovrummet och det är nu gjort. Häftigt värre blev det. Nu skall vi bara göra finliret.

Roligt var också att jag lyckades övertala maken till att även tapetsera om vårt kontor/scraprum. Det fanns flera anledningar till att det behövdes fast det bara var fyra år sedan vi gjorde det. Jag skall förklara den snällaste varianten och det är att vi hade valt en ganska mörkt blå tapet och det är inte så bra när man scrappar. Nu har vi en väldigt ljus tapet. Sovrummet kostade en del men kontoret/scraprummet köpte vi på rea så det kostade bara några hundralappar.

Jag har nu haft kontoret/scraprummet i vardagsrummet några dagar och det är helt toppen. Jag kan se på TV, scrappa och umgås med maken samtidigt. Igentligen skulle man alltid ha det så men det är inte en bra lösning då vardagsrummet ser lite konstigt ut.

Kul är också att jag nu håller på att sätta tillbaka alla saker på kontor/scraprum och det innebär att vi kan få städat klart övriga hemmet och att jag förmodligen blir av med min allergi i näsan.

Positivt är också att vi skall tillbringa julen på Irland med yngste sonen och hans familj. Även äldste sonen med flickorna skall med. Jag hoppas innerligt att ingenting kommer imellan utan att vi kommer iväg.

Jag är också så superglad över att min bror för en gång skull är hemma när det verkligen behövs och det är han för en gångs skull. /Nu har jag verkligen ansträngt mig för att vara positiv eller hur?

Tänk att det är så svårt att se det positiva när livet är svart. Men det är så svårt när man älskar sina annhöriga och de inte mår bra men jag skall försöka skärpa mig lite. Ni får gärna påminna mig om detta om jag ramlar tillbaka igen.

Tack snälla för att ni orkar läsa här och jag lovar att det snart kommer bilder på kort och sådant.
Kram till er alla.


Här tänte jag snabbt gå in och uppdatera min mail...

men så lätt var det inte. Någonting har trillskat me mig och jag vet inte vad.


Min mamma är  nu hemma från Sahlgrensak a och allt borde vara bra men det år det inte. Mamma har haft någon typ av kramper men dock inte ep. Hon har träffat en nevrolog som säger att hon är normal och hon har träffat en äldrepsykolog som säger att hon är normal och att ingenting är fel.'

Men någonting år väldigt fel! Hon pratar oavbrutet och hon åter för mycket varje gång. Hon är någonstans medveten om att det är så här och kan inte styra sig själv.

Men vad skall vi göra? Pappa kan inte orka med detta själv och jag är så orolig över hur jag skall kunna hålla ställningarna när  Mats är borta. Vem vänder man sig till? Jar vill så gärna hjälpa min mamma.

Ena stunden är hon medveten om mad hon gör men inte näst . Har någon något råd?????

Jag behöver hjälp snälla.

mamma mamma och åter mamma

Vad vore livet utan ens mamma? Jag vet inte men har alltid fasat för den dagen hon skall bli gammal och sjuk. Nu är hon en ung 75 åring som har varit piggare än mig i alla tider men inte de senaste veckorna. Hon åkted ambulansen till Mölndals sjukhus och man trodde att hon haft en propp men senare visade det sig att så var det inte, Efter fyra dagar skickades hon hem som frisk men med någon typ av antibiotika (hon är allergisk mot vanlig antibiotika) för hon fått infektionj i två sår. Väl hemma var det jättejobbigt och vi visste inte vad vi skulle göra och efter fyra dagar blev det helekopter till Sahlgrenska sjukhuset. Någonting är fel väldigt fel och vi vet inte vad det är. Just nu misstänker de att hon har fått EP och det kommer att utredas. i morse ringde hon mig och var helt klar i huvudet och jag har rusat fram i ett konstigt rus hela dagen men ikväll när jag ringde var hon rörig värre. Inte nog med att hon mår dåligt så är det så att min pappa är helt under isen. De har levt ihop i över 55 år och han mår så dåligt över att mamma är sjuk. Vi har hamnat i en stor kris som tar mycket av våra krafter. För bara några veckor sedan var det jag som var sjukast men så är det inte idag och det är jäkligt tufft.


Inget nytt scrappat här inte. Dels har jag inte tid men sen är det så att vi har projekt på gång här hemma. Sovrummet är nu nytapetserat och nu står kontoret på tur. Kontoret gjorde vi för några år sedan men jag har insett att det är för mörkt att scrappa i så nu blir det nytt igen.

Kram och var rädda om varandra!

Min älskade mamma!

Hon skall vara här och för alltid finnas för mig eller???? Ja det är vad jag har velat hela mitt liv. Hon finns där och är min stöttning i vått och torrt. Jag är inte alltid vän med henne och vill inte alltid höra hennes sanningar men min mamma är hon. Eller var! Nog har jag vetat den senaste tiden atthon inte mått bra och tyvärr har jag inte kunnat stöttat henne då hon inte varit det stöd jag behövt i min stora kris.


Men idag händer det som inte får hända! Hon blir sjuk och får åka ambulans till sjukhuset.  Nu är min stora staka pappa inte så stor längre. Han gråter som ett barn och är i ett chocktillstånd. Som tur är så har mamma fått en lindrig stroke och har fått en glidarfil in till experterna.

Dock har det varit tufft. Hon har varit helt apatisk och förvirrad. Hon har inte legat på sjukhus på över 40 år. Jag har beslutat över henne, duschat henne och varit med henne på toaletten. Jag har sett till att hon har ätit, drucket och har pratat med personalen. Jag och Johan har gråtit skrattat och haft värdens sorg över vår mamma och mormor. Nu har det vänt och hon är mycket piggare. Hon går igenom undersökning efter undersökning och det ser ganska bra ut för henne,

Tyvärr är det så att när hon väl kom ur sitt apatiska tillstånd så pratar hon oavbrutdet om allt och ingenting. Jag lovar att hon inte är tyst ens två sekunder åt gången och det är ganska tärande att vara där men jag är ändå glad att hon är hos oss och inte är apatisk.

Pappa har det nog ganska jobbigt och jag blir så lessen när jag ser honom men som tur är så har Mats kommit hem idag och jag kan kanske slappna av lite grann.

Tyvärr hände det en konstig sak med mamma idag när vi fikade och vi blev väldigt rädda. Det var som om hon försvann en studn och det kom konstiga ljud från henne.  Detta varade bara några sekunder men hon kom då på att det händt ett par g¨ånger tidigare sedan hon fick stroken. Jag ilade iväg och hämtade sjuksöterskan och det gjordes massor av nya tester på henne och så skrevs det in i jornalen så läkaren vet imorgon. Vi får se vad detta blir.

Jag är så orolig för framtiden och jag sover nästan ingenting. Jag hoppas att jag snart får lungn och ro men det ser inte ljust ut.

Två härliga flickor var här från lördag till söndag och det var helt underbart. Jag har längtat så efter dem. Anders åkte till Irland i lördags morse och Elin och flickorna åker nog ganska snart om allt är bra och det är det just nu.

Scrappa skall jag göra men just nu lutar det mer åt att packa ner allting då vi skall tapetsera om kontoret/scraprummet. Jag har aldeles för mörka tapeter för ett scraprum.  Vi får se när skapandet är igång igen. Just nu är nya tapeter uppe i sovrummet och så fort vi hinner skall vi ut och köpa nytt golv samt ny taklampa. Mycket spännande men som sagt jag vet inte vad vi kan prioritera. Mamma kommer först!

Kram till er alla. Tac´k för att du orkade läsa och ännu större tack för en kommmentar. 

Nu är nummer 4 här och dataproblem samt projekt på g

Just det så är det. Jag har nu fyra härliga barnbarn. Den 24 oktober kom lilla Kerstin till värden. Så härligt att få snusa baby igen.

Sedan har jag stora problem med min dator. Vi köpte nytt program till campingen och för att vi skall kunna arbeta hemifrån så skulle vi ha det i våra datorer också. Vad hände? Jo det funkar inte hos mig. Nu har jag installerat, plockat bort, installerat det gamla och har ingen aning om hur jag har det men en sak vet jag. Jag har ingen mail!!!  Och det är frustrerande kan jag säga.

De senaste veckorna har vi haft projekt städ och röj här hemma. Det var välbehövligt kan jag säga. Vi är långt ifrån klara men det går sakta framåt. Jag orkar ju inte så mycket längre men tränar hårt på att acceptera att det är så.

Idag har vi startat ytterligare två projekt. Dessa är mycket roligare och det mesta jobbet sköts av Mikael. Vi har köpt görfräcka tapeter till vårt sovrum. :) Och så har vi köpt nya mycket billigare tapeter till kontoret/scraprummet. Det är bara ett par år sedan vi gjorde om scraprummet men då var det bara kontor och det visade sig att det är för mörka tapeter för ett scrapprum. Så nu skall jag packa ner alla mina scrapsaker. Jag som ville komma igång med scrappandet. Jag får nog ha litet scraplager i köket. I sovrummet kommer det att bli nytt golv och nya lister också.

Annars rullar livet på så sakteligen. Jag tycker att livet är ganska jobbigt just nu. Sonen mår inte bra och min mamma mår inte bra och jag känner mig maktlös.

I helgen var vi i Svenljunga och campade med Lena och Bengt. Vi hade jättetrevligt och det blev både kärringarunda och Gällstad. God mat och skratt var det också. Jag behövde denna helgen fast vad trött jag var efteråt.

Jag försöker göra vad jag kan för att orka med. Tyvärr är kroppen ganska slut efter alla infektioner, rökning m m så det tar tid att komma igen men jag kämpar.

Så god vänner nu vet ni hur läget är hos mig.

Kram till er alla.

Jag har blivit utmanad av rara Eleonore!

Vilken mat äter du ofta?

Spagetti och köttfärssås.

När du är på kalas, är du personen som sitter eller hjälper du till att duka av?

Jag hjälper ofta till att duka av.

Var sitter du helst när du bloggar? 

Hemma vid mitt skrivbord. 

Köper du ofta Triss?
Jag köper triss några gång i månaden, man måste ju spela för att vinna.

Vilket land eller vilken stad har varit din bästa semester?
  
Turkiet - Alanya

Vilken TV-kanal tittar du mest på?

Tittar på??? Jag sover mest framför TVn

Vilket är ditt favorit vin? 

Har inget favoritvin men tycker bäst om rött vin.


Här är reglerna: Välj ut 4 stycken som du vill ska svara och utmana dem sedan på deras bloggar. Be dem läsa din, och låt personen som utmanat dig veta när du svarat på utmaningen. Nu vill jag utmana följande kreativa pysslare:
 

Min bästa sparbössa. :(

Ja, det är helt klart min tandläkare. Det är visst inte meningen att man skall ha några pengar. Igår besökte jag min sparbössa och den notan kommer att sluta på över 5000 kr. Visserligen så får jag en del tillbaka men jag ser ändå inte fram emot det. Det kommer ju att göra ont också. Jag tycker inte om att besöka denna sparbössa. Enda fördelen jag ser just nu är att det inte är någon panik att tanka sparbössan så jag tar det lite längre fram. Annars går livet vidare i sin lugna takt. Denna vecka är sista veckan som campingen har öppet. Sedan börjar planeringen för nästa år. Förra helgen rev vi vårt förtält och denna helgen skall vi riva sonens. Helgen efter detta skall vi ut på en hemlig resa med CC. Det skall bli spännande. Nu är det hög tid att ta tag i vårt hem. Jag har aldrig sett ett så rörigt ostädat hem tidigare. Här finns mycket att göra kan jag säga. Nu är det bestämt att vi skall fira jul på Irland. Tanken är att sju stycken skall flyga dit den 23 december och vi skall fira med yngste sonen och hans familj som då förhoppningsvis är fyra stycken. Jag sänder en tanke till min vän som dog i måndags. Det känns så tråkigt när det blir så här. Inte ens 50 år fyllda men sjukdommar kan man inte alltid göra någonting åt. Jag kommer att sakna dig och din alltid positiva anda. Efter det tråkiga kan jag ändå meddela någonting roligt. Jag har en ny kamera. Den gamla åkte i backen och gick inte att laga. Eftersom vi hade försäkring på den fick vi hämta ut en ny och då la vi till lite och fick en bättre kamera. Så nu mina vänner sticker jag iväg på en fotorunda. :)

Gulgarien

Ja, nu har vi gjort det. En semestervecka i Bulgarien är slutförd. Underbart härligt har vi haft det. Vi har för första gången verkligen slappnat av och bara vilat. Varför vi gjort så vet jag inte. Antingen börjar vi bli gammla eller också var det bara så på detta ställe. Där vi var, i Sanny Beatch, var det bara turister. Det gjorde att det var inte så mycket att se på. I och för sig tråkigt att inte se mer av det verkliga Bulgarien men jag tror inte att det var meningen denna gången. Denna resa handlade om att vi skulle ta det lungt och bara vila och det har vi gjort. Solat och badat har vi gjort och sovit. Hotellet var bra och lungt. Vi har inte varit ute och shoppat ätit hela kvällarna utan till och med varit hemma någon kväll utan att äta. Det var detta vi behövde! Efter ett långt och intensivt 2008 har vi bara vilat. Min blindtarmsoperation med biverkningar har satt några käppar i hjulet men samtidigt har det också läkt väldigt bra. Inte är min bulle borta inte men ack så mycket mindre än den var. Vad mer säga om Bulgarien. Jorå visst var vissa saker billiga men andra var dyrare. Två solstolar och ett parasoll gick på mer än 100 kr/dag!!! Maten var billigare men var fanns kryddorna för att inte säga såserna? Fem personer tog båten till Nesse bar det kostade 85 leva. Hem tog vi taxi och då var kostnaden endast 25 leva. Snacka om skillnad. Varför räknar jag nu på fem personer? Jo, en lustig historia inträffade. När vi satt på Landvetter, innan incheckning, säger vi i kör: Vem är det som går där nere? Folkrace säger jag. Campingen säger gubben. Ja, just det säger jag: De som brukar besöka oss på campingen och han har kört folkrace! Senare träffade vi Martin och Veronica med dottern Catrin inne på Landvetter. Halloj säger jag. Vart skall ni? Han: Bulgarien. Jag var? Sunny beath. Hotell? Mariner: Okej säger jag vi lär ses. :) När vi kommer fram till hotellet och får våra rum så rusar man givetvis runt för att ser hur det ser ut och när vi kom ut på ballkongen ser vi vem som är våra grannar. Just det! Visst är det familjen från campingen. Under veckan har vi sammanstålat flera gången och badat tillsammans åkt på utflytkt ihop och sista dagen även delat lägenhet med dem. Detta eftersom vi åkte hem på kvällen och hotellrummen lämnades kl. 12,00. Det var trevligt och lagom umgänge som bara var positivt. Shoppat har vi gjort men för första gången i mitt liv var det jobbigt. Jag sköt det på framtiden för jag hade ingen lust men vi fick till slut ändå handlat det vi skulle ha och även några julklappar. Är det någon som kan förstå hur underbart det är att efter en vecka komma hem och träffa vår underbart älskade hund? Usch vad vi har längtat efter honom, Mikael mest men även jag. Helt uderbart att träffa honom igen. Sammanfattningsvis kan jag säga att resan var underbar och det var helt rätt att vi gjorde den. Jag mår bättre både psykiskt och fysikt och även tillsammans har vi mått bra. Det var det vi behövde efter ett fruktansvärt jobbigt år tillsammans. Det är bara en sak som retar mig. Vår kamera gick isönder ett par veckor innan vi åkte och det är inte speciellt kul att fota med engångskamera! Jag har ingen aning om vad jag skall scrappa för kort från Bulgarien! Nu har vi papper på att vi skall hämpta ut en ny kamera och det är i och för sig kul för då har vi en ny kamera till vårt fjärde barnbarn. En liten fråga? Vad tror ni om att fira jul på Irland med de närmaste? Yngste sonen men familj kommer ju att vara Irländare till jul, Tack snälla för kommentarer. Jag älskar dem, :)

Så det kan bli och lite hemska saker.

Jaha då är det dags att skriva igen. Jag har ju varit hemma i veckan med min putande mage men i torsdags åkte jag ner till campingen igen. Med mig hade jag Lena vår granne på campingen. Torsdagen var ingen bra dag då jag hade nedrans ont i mitt sår/bulle. Fredagen var mycket bättre och vi var på Ullared en sväng. Det var Lena, Johan och jag. Jag skulle ha lite småsaker inför vår resa samt födelsedagspresent till Emelie som nu fyllt hela fem år. Allt gick bra men oj vad slut jag var efteråt. Det var det mesta jag gjort på länge. Därför somnade jag väldigt tidigt på kvällen. Sedan vaknade jag klockan 04,00 och trodde att det var krig eller något. Ett sådant ojud det var. Troligtvis var det en moppe utan avgassystem har vi förstått. Efter det kunde jag inte sova. Det blev en lång lördag. När klockan var 08,00 hade jag skrivit ett infoblad för campingen och vi åt frukost. Gubben arbetade några timmar på campingen och sedan var det dags att ställa siktet på hemresa. Fast det gör ont att lämna campingen när det är sommarväder. Vi åkte dock hem en snabbis och sedan åkte vi på kalas för Emelie. Det blev ett fint och trevligt kalas även om vissa moln uppstod också. (orkar inte gå in på dem just nu.) När kalaset var över var det meningen att vi skulle åka hem men gubben ville till campingen så det blev det istället. (= många mil i bilen - men vad gör det när man lyssnar på Mia Törnbloms cdbok, så dumt). Vi var en sväng hos grannen men var ganska slut efter en lång dag. Idag har varit en underbar dag. Jag hoppas att det blir fler sådanahär bra dagar i september. Vi vaknade sent och Johan hade redan beslutat middagen för dagen. Kokt torsk med äggsås. Så fick det bli. Vi fixade och donade en del på campingen. Lite stressade var vi men vädret var underbart. Det slutade med att vi åkte hem kl. 18,45. Mycket senare än vi tänkt. Varför är vi då så stressade? Jo, på tisdag em åker vi till Bulgarien en vecka. Det skall bli helt underbart. Nu kan jag börja njuta lite av resan. Magen är ju bättre och vi behöver komma bort. Det hemska jag vill skriva om är att min kompis Sune fick ett telefonsamtal från en campare som kört på E6-an mot Göteborg och sett en bil och husvagn ligga upp och ner vid vägrenen. Camparen kände igen ekipaget och sa att det var vår ordförande med make. Snacka om att vi blev oroliga. Vi läste GP på nätet och visst var det deras bil och vagn. De hade lämnat campingen knappt en timma tidigare. Summa sumarium av det hela är att det visat sig gått väldigt bra. De är blåslagna men inte mer. Tack gode gud. Jag vet också att de är hemma nu men bil och husvagn är det nog inte mycket med. Tyvärr var allt ganska nytt men huvudsaken är att de själva klarade sig så bra. Just som jag sa så åker vi nu till Bulgarien och jag hoppas på många härliga kommentarer att läsa när jag är hemma igen. (ps. inbrottstjuvar göres sig inte besvär då hemmet är bebott av andra) Kram till er alla!

Varför skall det gå smidigt någon gång?

Nu är jag faktiskt lite grinig och jag tycker att det är berättigat. I torsdags tog jag stygnen efter operationen. Det såg inte riktigt okej ut men det skulle nog läka sig. Dock är det så att under såret har jag som en limpa och det är en blodsamling som kroppen skall ta hand om. Jag skulle ta det lungt under tiden och om "limpan" blir större eller börjar värka skulle jag åka till Varbergs sjukhus. Och vad händer? Jo, på fredag em känner jag att den blivit större och på lördag vaknar jag klockan 6 av att det gör väldigt ont. Vad göra? Jo, vi åkte till akuten och var där kl 07,30. Det gick snabbt att komma in och prover togs. En läkare kom in kl. 08,00 och undersökte mig. Hon sa att det var en vätskesamling som bör sugas ut men en kirurg skulle titta på det. 08,45 kommer en kirurg och säger samma sak men han slutade kl 09,00 och hans avlösare skulle ta över. Sedan hände ingenting och ingenting och ingenting. Vi satt bara där och väntade. Klockan 13,30 kom en läkare och han sa samma sak som de andra men var osäker på om de skulle göra det på akuten eller på operation. Han hämtade ytterligare en läkare och de båda undersökte mig igen och den sista läkaren säger att de inte skulle göra någonting!!! Den stora "limpan" var för hård. Om de skulle ta bort den nu så fick det bli en ny operation och det var inte så nyttigt för kroppen. Att suga ut "limpan" gick inte för den var för hård men med tiden kommer den att bli mer vätskeaktig och då tar nog kroppen hand om den själv. Under tiden skulle jag bara vila. Så efter 6,5 timmar kunde vi lämna akuten och åka tillbaka till campingen. Vilken rolig lördag vi fick. Just nu är jag så himla grinig. Jag tycker att min kropp stjäl så mycket av min/vår tid. Vi kunde gjort någonting roligt istället för att sitta på akuten. Om du har orkat läsa detta griniga inlägg är jag imponerad om du också orkar skriva en uppmuntrande kommentar också.

17 stygn på magen!!!

Och hur gick det till då? Ja, knapt jag vet men så är det ändå. Förra tisdagen kl. 23,00 fick jag plötsligt väldigt ont i magen. Där fick jag, tänkte jag, magkatarr så klart efter en dag med mycket fet äcklig mat. Jag måste lära mig att inte slarva så! Hehe inte var det någon magkatarr. Vaknade på onsdag morgon 04,40 och kunde knappt röra mig. Kunde inte ligga, sitta, stå eller gå och mådde illa. Fick i mig några värktabletter och det blev lite bättre. Jag hade ingen matlust och ingen ork men pinade mig igenom dagen. Eftersom jag är en ganska "känd" person på campingen var det många som led med mig. Och vad många diagnoser jag fick. :) Fram på onsdagskvällen hade värken förändrat sig lite och jag var nu övertygad om att jag fått den där äckliga bakterien som jag hade för flera år sedan. Den botar man med wisky tänkte jag och tog en regäl en. Men inte hjälpte det inte. På torsdagen fick jag tid till en läkare och han undersökte mig nog och skickade mig till Varbergs sjukhus. Väl där så fick jag all hjälp jag behövde och prover togs sänkan var 165, febern började stiga och en siktröntgen togs. Det var utan all tvivel blindtarmen. Tyvärr kunde de inte operera förrän nästa dag så det blev slangar i armarna med näring och smärtstillande samt antibiotika. Fredag morgon kl. 08,00 körde man mig till operation. Jag som alltid varit så rädd för att man skall skära i mig bad dem bara att skynda sig så jag blev av med skiten. Det här skulle snabbt vara gjort sa de och blindtarmen skulle säkert bort bara med ett titthål. Så blev det nu inte. Därav 17 stygn på magen. 5 där titthålet gjordes och 12 där de sedan fick öppna för att få ut blindtarmen. Vid 13,30-tiden fick jag komma till avdelningen. Och som jag är så var jag ganska snabbt uppe på benen men attans vad ont jag hade. Och hur lätt kom jag ur sängen då? Ingen rolig historia kan jag säga. Jag fick en hel del med smärtlindring som tur var. Att ligga på sjukhus är inte direkt min grej och efter två sömnlösa nätter hade jag fått nog. På lördagen när jag träffade läkaren ville jag bara hem igen. Han ville att jag skulle stanna ett dygn till men jag hade fått nog. Så mycket gamla jättesjuka människor på en gång var lite för mycket för mig. Jag ville ut! Maken hämtade mig och en överraskning väntade. Anders, Elin och Vilma var också med. Även Linnéa och Emelie var med. Vi åkte alla till husvagnen. Vi hade en fin dag i husvagnen men på söndagen sa jag bara att det var tur att jag inte förstod hur dåligt jag mådde under lördagen. På söndagen åkte jag med Mikael hem. Det är omöjligt att klara sig i en husvagn med 17 stygn på magen. Åtminstone när de är nya stygn.

Tidigare inlägg